Tio månader post op – njuter för fullt av att nått två stora mål!

Känslan av att nå fram är fantastisk. Framförallt om man fått slita lite för att nå dit. Jag ler fortfarande stort efter att fått uppleva just det – gånger tre. Jag korsade mållinjen i två stora mål: 10 island race och Stockholm Extreme. Och fick uppleva mina fina visuella målbilder som jag fått av Jonathan och Merve (som suttit fasttejpade på styret på min rehab cykel) live! Att befinna sig på en plats man visualiserat så många gånger och dessutom i härlig fjällterräng var fenomenal. Merves snabba rygg var inte längre en bild på min monark utan live framför mig på fjället. Måste erkänna att den försvann snabbare irl än jag visualiserat på styret;) Men en sådan skön känsla. Och underbar helg. Stort tack Gustav, Lisa, Jonathan och Merve.

En god vän och mentor Ulrik pratade under en föreläsning om mål och drömmar. Vi lär oss tidigt att sätta upp SMARTa mål (Specifika, Mätbara, Attraktiva, Realistiska och Tidsatta). Skulle vi sedan inte nå dem ser vi det ofta som misslyckanden. Så även jag. Ulriks minnesvärda frågeställning från föreläsningen var varför vi väljer att se det som misslyckanden när vi kan justera tidplanen!? Under delar av min sjukskrivning efter operationen ville jag passa på att utveckla mig själv och anmälde mig till ett webinar via www.ul3.se. Hade aldrig testat webinars innan men kan varm rekommendera det. Framför allt om man som jag hade svårt att ta sig till en gemensam mötesplats. Under kursen fick vi bland annat arbeta med olika mål och processer för att nå sina målsättningar. Jag hade sedan tidigare år ett antal mål jag satt upp och som enligt mitt nya sätt att se på mål inte var misslyckade utan ”bara” behövde en justering i tidplanen; 10 Island race som jag och Emma skulle kört 2013 och så skvalpade fortfarande målet att köra Stockholm Extreme med ett damlag från 2011.

Den 16 augusti gick start skottet för 10 island race. Gustav och jag stod på startlinjen för att paddlandes, springandes och simmandes korsa 10 öar i Göteborgs norra skärgård. En super dag vi sent kommer glömma. Kändes även värdefullt att för första gången faktiskt använda mina under rehab förvärvade crawlkunskaper till något lustfyllt. Att inte ”bara” vara ett träningsalternativ när jag var skadad. Vi vann bland annat en start till nästa år då vi hoppas se fler mixlag på startlinjen. Pia & Pär, Lisa & Enar och Therese & Stefan – visst vore det något för er?

Ibland har man tur ibland får man vänta lite längre. Denna gången var det Viktoria som tyvärr blev sjuk och jag som fick turen att som reserv hoppa in i MOIFs damlag till Stockholm Extreme. Så sista helgen i augusti bar det i väg till Stockholm för att tillsammans med tre glada tjejer ge oss ut på ett stort äventyr med många minnesvärda stunder, skratt och sportslick! Stort tack till Anna, Sara och Karolina för ett fantastiskt dygn. Fick fin hjälp att forcera den militära hinderbanan i prologen där hoppen inte var så skruv-vänliga… Bortsett från det var det en underbart att känna att det inte var ryggen eller skruvarna som satte stopp utan andra ”vanliga” faktorer som mjölksyra, trötthet och stumma ben.

Efter att filosoferat med Karolina i bilen på vägen hem funderar jag på om den sköna känslan av att nå fram när man slitit på vägen kanske är en av anledningarna att jag blev frälst i just multisport. Att under ett dygn lämna den trygga vardags lunken och ge sig ut på äventyr och känna sig riktigt levande på sätt.

Åtta månader, ett låååångt mål och hur mäts ett leende!?

Jag har alltid gillat att mäta saker.  Både privat och på jobbet är det en stor drivkraft att sätta upp mål och se vägen framåt. Fundera på smartare sätt och analysera framfarten. Bryta ner stora saker så det blir mindre och greppbara utan att förminska det stora motiverande målet. Kicken av att känna att jag tar kliv åt rätt håll eller utmaningen i att hantera lappkast på ett konstruktivt sätt är en stor källa till min personliga utveckling. Få jag dessutom göra det tillsammans med andra så trivs jag som bäst.

Rehabmässigt har det för mig varit viktigt att hela tiden hitta nya mål. När de första månaderna passerat och framstegen inte längre är lika stora gäller det att hitta kreativa sätt att tagga om för att inte sladda med övningarna. Att lyckas hålla sina rutiner och även dag 207 avsluta med samma rörlighetsövningar. Att hitta variationer på övningar och att balansen i att öka belastningen utan att få bakslag. Här har Gustav Fabiansson på IFK kliniken varit ett ovärderligt stöd. Utöver en duktig och driven sjukgymnast har de viktigaste ingredienserna i framgångens garam masala varit ett enormt stöd från fantastiska vänner och motiverande mätbara mål jag delat med andra. Att åka till fjällen med vänner och stå på längdskidor innan snön försvann, att ta de första försiktiga löpstegen i skogen efter månader av förberedande vattenlöpning å crosstrainer och att ta de första paddeltagen på Delsjön med vännerna på NPK har varit några motiverande och minnesvärda milstolpar. Ytterligare ett mål jag sedan länge varit motiverad till var att köra en 24h tävling i multisport. 2011 var vi ett glatt gäng tjejer (Lisa, Anna-Lena, Merve och jag) som anmälde oss till Stockholm Extrem men jag lyckades sprätta upp knät en vecka innan start så det blev snopet nog aldrig något äventyr för mig. Sen har inte ryggen hållit.  Men motivationen och målet fanns kvar. Och nu när titanskruvarna satt på plats bestämde jag mig för att försöka delta i West Coast Adventure Race med målet att ta mig runt med en hel kropp och ett stort leende tillsammans med Gustav. Det var ett mål som krävde massor av förberedelser och gav mängder av motivation att förbereda kroppen och skruvarna för belastning av olika slag. Den 6:e juni bar det av. Det var ett låååångt, roligt och lärorikt äventyr.

 

När jag så här i efterhand analyserar framfarten landar jag nära några kloka ord jag läste i vintras ”It’s not what a goal is, it’s what it does that matters”. Visst var tävlingen en upplevelse i sig men målet hade massa mer med sig. Framförallt gav det massa motivation till rehab och försök till att hitta alternativa lösningar på sådant som inte fungerar. Som tex att hoppa eller rättare sagt att landa utan mjukt underlag som inte längre går med skruvarna. Men efter några olika försök att ta mig utför sluttningar i Knipeflogsbergen fick jag hyfsat koll på alternativa crossversioner mellan att kasa å kliva. Dessutom fick jag under mina försök att tämja mina inlines många stora skratt och fikapauser i väntan att krampen i hålfoten skulle ge med sig;) Fick även se en och annan mer eller mindre planerad ö under tiden jag försökte få ordning på karta å kompass i surfskin till sjöss.

Så hur mäta min måluppfyllelse? Hur mäts ett leende eller skratt är det längden på måttet mellan mungiporna eller längden på tiden? I skrivande stund ler jag fortfarande stort och funderar på nästa motiverande mål och utmaning!

Vardagen är härligt vardagslik och premiär för första startlinjen sju månader post op.

Det blev en lite sen sjumånadersrapport. Vardagen har verkligen blivit härligt vanlig! Jag ägnar fortfarande en hel del tid till rehab. Men livet ser mer och mer ut som ”vanligt”. Jag funderar sällan på om benen svarar eller på nerver som pirrar. De allra flesta dagarna flyter på fantastiskt fint. Jag har fått nya övningar av Gustav på IFK kliniken. Vi har minskat lite på de rena rehabövningarna för att jag ska kunna köra lite mer styrka. Nu växlar vi mellan två program vilket gör det lite roligare också. Är otroligt tacksam att ha en så motiverande och dedikerad sjukgymnast. Det gör stor skillnad. Sen hjälper min medfödda envishet säkert till också.

Den tidiga våren tog mig med många andra med lite överraskning så jag var aningen sent ute med att få ordning på balkongen. Men nu är alla plantor fint på plats. Mitt i planteringen av tomatplantor, örter och blommor slog det mig hur svårt det var att plantera förra året. Med den skadade ryggen var det smärtsamt att både böja mig ner och att lyfta plantorna. Och nu går det hur bra som helst. Jag nyper mig faktiskt i armen titt som tätt för att påminna mig om hur härligt bra som vardagen är. Det är de små sakerna jag gör varje dag som är den stora skillnaden.

Efter långa rehabförberedelser var det äntligen dags för att testa att stå på startlinjen. Jag packade kajaken och gav mig ut på ett soligt och socialt surfski-äventyr i Fjällbacka. Där arrangeras varje år en i slutet av maj en kajakorientering som jag varmt kan rekommendera. Spana in www.kajakorienteringen.se och sätt ett kryss i kalendern för kommande år. Det kändes att det var länge sen jag tävlade och det var förvånande svårt att tagga upp. Kanske för att jag inte visste hur det skulle kännas eller om det skulle hålla att köra på hela vägen. Men det funkade super fint. Och jag fick med mig några nyttiga påminnelser. En star är en start – det är både dumt å ostrategiskt att hjälpa andra då. När det är stämpling på boj gäller det också att vässa armbågar eller paddel. Hamnar man på utsidan blir det en onödig vändning extra som också tar tid. Känner av att jag är lite stelare av skruvarna så det var aningen klurigare att komma i och ut skin. Får arbeta på med rörlighet och behöver se över placering av leash så jag faktiskt når den… Solskyddsfaktor hade både varit bra å resulterat i en lite mindre ”bonnig” bränna. Med det sagt var det sjukt skoj! Fick med mig massa roliga minnen. Dessutom var de hembakade bullarna som bjöds efter målgång bland de bästa jag ätit. Även om jag så klart saknade Lina hade jag ovanligt bra kolla på kartan. Det var riktigt kul att träffa alla jag inte sett på så länge. Surfskigänget med Joel, Emma, Anders, Pedro och Christina. Multisportgänget med Lisa, AnnaLena, Rickard och Jens. Fanns även lite klubbisar från MOIF på plats men saknade flixen och så klubbisarna från NPK. Hoppas kunna se lite mer av Emmas snabba rygg på kommande surfskiäventyr. Brukar vara ett säkert tips att fånga henne på prispallen om man inte hinner på vattnet;) Jag lämnade Fjällbacka med ett stort leende, somrig solbränna och en snygg handsnidad trämedalj. Gav massa inspiration och mersmak!