Ett år, etthundrasjuttionio timmar rehab och elva insikter senare.

kotor

Jag har promenerat, reflekterat å fått utnyttja både positiva målbilder och ett stort mått envishet under det gångna året. För ett år sedan var utmaningen att kunna gå hela korridoren på sjukhuset nu är jag nyss hemkommen från en härlig tjejträningshelg och avverkat mängder med mil. Mina skruvar sitter stabilt, det bildas ben mellan kotorna och jag är helt fri från ryggsmärta. Det har varit en riktigt lärorik resa. På årsdagen passade på att läsa min träningsdagbok för att påminna mig om vägen hit. Det är mycket ord och många minnen. Men även elva insikter och tips som hjälp mig mycket på vägen:

  1. Ensam är inte stark. Det viktigaste för mig har varit stöd, hjälp och pepp från familj, vänner, kirurg och sjukgymnaster. Bli bra på att be om hjälp.
  2. Små steg kan vara stora framsteg. När jag var som sämst var också resultat förbättringen som störst. Att ena dagen kunna gå 50 meter för att redan nästa klara 85 meter -en förbättring med 70%. Här finns det massa inspiration att hämta!
  3. Klara färdiga GÅ. Jag gick, och gick och gick. Fick tipset att gå så mycket jag kunde av en vän som stelopererat flera segment tidigare. Och det gjorde jag. Bra skor, sällskap och en lätt ryggsäck packad med liggunderlag och överdragskläder (gärna med dragkedja på sidan av regnbyxbenen så du lätt kan komma i dem själv och ventilera). Alternativt starta med vattentåliga byxor från start om vädret ser ut att bli varierande. Paraply är en dålig idé. Den där vanliga tempoökningen finns inte heller som alternativ så bra kläder behövs.
    Friskluft och rörelse gav massa energi och gjorde även underverk för tarmar att återhämta sig efter morfinet. Tänk på att du ska kunna ta dig hem också och gå inte för lång i början – jag hade en liten varvbana jag cirkulerade på när jag inte hade med mig sällskap.
  4. Lyft/bär inte. Jag bar ingenting i början. Hade fantastiska vänner som hjälpte mig bland annat med att handla mat. Lyften in i kyldisken efter mjölken kan vara förrädiska i början. Du kommer snart kunna göra alla möjliga och omöjliga lyft så ta en paus från allt.
  5. Låt bli dammsugaren. Lätt framåtböjd och lite sned är ingen bra idé. Dammråttorna växer. De bits inte. Efter ett tag kan man faktiskt plocka dem för hand. Det går även utmärkt att be om hjälp även om det kan kännas lite knasigt i början.
  6. Gör något nytt eller annorlunda. Livet är helt annorlunda mot vad du är van vid så passa på att utnyttja det till något positivt. Hitta en utmaning eller hobby som du kan göra liggandes när du vilar. Det blir en hel del vertikala timmar. Jag passade på att sticka en tröja. Finns utmärkta instruktions klipp på Youtube – om man som jag var lite ringrostig från syslöjden…
  7. Bålstabilitet -de djupa bålmusklerna är dina bästa vänner. De flesta har säkert precis som jag arbetat med rehab flera år innan operationen och fått örn koll på de djupa bålmusklerna. Det gäller att ta upp en livslång bekantskap med dem. Det är inte de tunga bålövningarna utan de små som gör skillnad. Lär dig att väcka dessa så du har kontroll även efter operationen. För mig svarade de lite olika. De kring mitt skadade segment hade krampat så länge att det tog ett litet tag att få dem att fungera optimalt. För många som skadar ryggen är de stora yttre bålmusklerna starka och de inre musklerna som ska stabilisera och skydda ryggraden lite för långsamma i reaktionerna – i jämförelse. Genom att både stärka och träna upp reaktionstiden för de inre skyddar du dig bäst mot framtida skador. Pilatesboll är ett perfekt hjälpmedel. Boken ”Bålstabilitetsträning – fakta och övningar på balansboll” från SISU finns på http://www.idrottsbokhandeln.se och bjuder på bra övningar och inspiration både generella och grenspecifika för olika idrotter. Tänk på att inte bara fokusera på de tunga övningarna. En av mina favoriter som tog ett tag att knäcka är en variant på traktorn på sid 79. Använd två pilatesbollar – sätt händerna på den ena och underbenen på den andra. Rulla rakt fram och gör en armhävning. Rulla tillbaka. Avsluta med knästående och lyft upp den främre bollen studsa en gång innan du sätter ner bollen och rullar ut (eller till sidan) igen.traktorn_bild2
  8. Sitt snyggt. Eller inte alls. I början satt jag så lite som möjligt. Sitta är det som trycker mest på diskarna. Stå, gå eller ligg. När du måste sitta gör det med en öppen höftvinkel (större än 90 grader) tex genom att gränsla en pall. Sitta snett över hörnet på en stol men knäna så långt ner som möjligt. Efter ett tag när du blir bättre och sitter mer – gör det gärna på en pilatesboll. I vissa situationer måste man sitta djupt – i bilen, på flyget, tåget eller soffan se till att få ett bra stöd för ländryggen. I soffan har jag en vanlig kudde. I bilen har jag en ländryggsrulle från McKenzie som fungerar super bra. Vissa bilar har även inbyggt ländryggsstöd men det saknar min. Jag reser nästan alltid med min kudde. Har jag glömt den eller inte möjlighet att få med den tar jag min lilla dunjacka och bullar upp i ländryggen – framförallt på flyget som har otroligt oergonomiska säten.
  9. Ryggresningar. McKenzie metoden med ryggresningar har fungerat för mig. De kommer inte laga en trasig disk men kan rädda en buktande disk. Och är ett bra sätt att balansera vår annars så framåtböjda vardag. Oavsett om man har ryggproblem eller inte boken ”Behandla din egen rygg” av Robin McKenzie läsvärd.
  10. Var rädd om resterande diskar. Det finns oftast en anledning till varför en skada uppstår. Framförallt förslitningsskador. Så det gäller att vara försiktig med de resterande segmenten. Att steloperera löser problemet i det skadade segmentet samtidigt som det ökar belastningen på de kringliggande segmenten. De flesta ryggpatienter har antingen stor eller liten svank. Oavsett vilken så är inte ryggraden optimalt formad för att ta hand om stötdämpningen och det har ökat trycket på diskarna. Flertalet diskbråck senare blev problemet för mig en kollapsad disk. Då gäller det att vårda de resterande diskarna (som hos mig inte heller är i topp form) så man slipper fler skruvar.
  11. Du ska inte bara tillbaka – du ska vidare. Rehab handlar inte bara om att ta dig tillbaka. Det är som alla utmaningar i livet: en lärorik och utvecklande resa som gör oss både bättre och starkare. För visst är det i livets lite tuffare utmaningar som vi växer som mest.
    Visst har det gjort ont vissa dagar. Men det har också varit mycket glädje. Och jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Jag springer fortfarande långt ifrån mina snabbaste tider. Men jag paddlar tekniskt bättre, crawlar snabbare, är starkare mentalt och har en bättre kroppskontroll. Dessutom har jag för första gången testat landsvägscykling och skate. Och har med mig massa oförglömliga minnen.
    Så tänk inte att du ska tillbaka. Du ska framåt. Till framtiden – en fantastiskt spännande plats. Det är det tankesätt som hjälpt mig mest på min resa!

Nu tar jag span på nya äventyr och utmaningar och kommer inte längre att blogga här. Har du funderingar eller frågor så mejla eller kommentera så svarar jag så klart. Målet med bloggen har varit att lämna ett positivt avtryck i cyberrymden. Så du som googlar i väntan på din steloperation även möts av en berättelse som slutar bra.

Camillakramar

Elva månader, en topp-tur runt Gardasjön och ett flertal skutt senare

ViaFerrata_toppen2_red

Knappt en månad efter operationen kunde jag ta mig första varvet runt Delsjön i stilla promenadtempo. Det kändes som en riktig expedition. Jag höll hårt i Gustav när det var allt annat än platt välkrattat underlag. ”Multiryggsäcken” var på och packad med överdragskläder och liggunderlag i fall jag behövde lägga mig ner och vila längst vägen. Lite mer än halvvägs fick jag en efterlängtad kaffe- och liggpaus på Bertilssons innan det var dags för sista etappen hem. Utmaningen låg i att få benen att göra som jag ville och att inte anstränga mig för mycket så jag blev illamående. Nu elva månader senare passade vi på att fira med ett varv runt Gardasjön med sightseeing- och äventyrsstop längst vägen. Ett toppen stop var Riva del Garda där packade ryggsäckarna med kaffetermos och via-ferrata-slingor och gav oss av mot toppen av Cima Sat. Det blev otroligt vackra vyer och väldigt luftigt ganska snabbt eftersom leden innehåller tre set vertikala stegar. Jag som inte kunnat klättra på flera år fick jobba lite mentalt för att ta mig upp för den längsta stegen. Tänkte att om mina skruvar i ryggen blivit så stabila borde även skruvarna som håller fast stegen i berget vara det… De andra passagerna som var mer traditionell klättring längst berget var lite lättare. Då fanns det ju både berg å vajer att säkra i. Har ni vägarna förbi Riva kan jag varmt rekommendera en tur upp.

P1000647_red

På rehab fronten har jag bokstavligt talat tagit några skutt framåt. Tjockmattan är utbytt mot bosuboll och enbensskutt. Rehabben handlar mycket om att förbereda för och klara av att stabilisera ryggraden vid plötsliga rörelser. Eftersom jag varit skadad så länge har musklerna runt de skadade kotorna krampat mer eller mindre konstant för att hålla samman den trasiga disken. Nu när jag har skruvar som sköter den delen gäller det att få musklerna att fungera optimalt igen. Och att mentalt våga belasta i vissa tidigare smärtsamma lägen. Det handlar också mycket om att hitta hållbara sätt att använda och på bästa sätt skydda resterande diskar – som tyvärr inte heller är av så bra kvalité. Är man född utan svank som jag så försvinner mycket av kroppens inbyggda stötdämpning. Då får diskarna arbeta hårdare och slits desto mer. Statistiskt sett verkar det vara vi som saknar svank eller de som är födda med för mycket svank som behöver stadga upp med skruvar.

Jag har också fått en ny sjukgymnast och sparringpartner i mina skutt, Anders Holmberg. Min tidigare sjukgymnast Gustav Fabiansson har tagit tjänstledigt för att förverkliga andra drömmar. Anders har arbetat vidare med samma grund för styrke- och stabiliseringsträning av bål och rygg och kompletterat med en blandad kompott av mer eller mindre kontrollerade hoppövningar. Både roligt och utmanande. Anders är den dynamiskaste person jag träffat. Inspirerande å imponerande att se hans lätta skutt som undertecknad får arbeta ganska hårt för att försöka få till hälften av. Den klara favoriten just nu är att hoppa enbenshopp från mark å landa på bosubollens mjuka sida. Känns det lätt är det bara att öka avståndet. Känns det svårt kan man börja med att hoppa med två ben eller att hoppa med höger å landa på väster. Målet är att hoppa med samma ben som du landar på och på så långt avstånd från bollen som möjligt. Jag står i jämförelse med Anders ganska nära bollen så bevisligen går det går att backa betydligt mer än man kan tro. Jag får helt enkelt hitta lite bumbibjörnsaft i höst!

Tio månader post op – njuter för fullt av att nått två stora mål!

Känslan av att nå fram är fantastisk. Framförallt om man fått slita lite för att nå dit. Jag ler fortfarande stort efter att fått uppleva just det – gånger tre. Jag korsade mållinjen i två stora mål: 10 island race och Stockholm Extreme. Och fick uppleva mina fina visuella målbilder som jag fått av Jonathan och Merve (som suttit fasttejpade på styret på min rehab cykel) live! Att befinna sig på en plats man visualiserat så många gånger och dessutom i härlig fjällterräng var fenomenal. Merves snabba rygg var inte längre en bild på min monark utan live framför mig på fjället. Måste erkänna att den försvann snabbare irl än jag visualiserat på styret;) Men en sådan skön känsla. Och underbar helg. Stort tack Gustav, Lisa, Jonathan och Merve.

salen motivationsbild_3

En god vän och mentor Ulrik pratade under en föreläsning om mål och drömmar. Vi lär oss tidigt att sätta upp SMARTa mål (Specifika, Mätbara, Attraktiva, Realistiska och Tidsatta). Skulle vi sedan inte nå dem ser vi det ofta som misslyckanden. Så även jag. Ulriks minnesvärda frågeställning från föreläsningen var varför vi väljer att se det som misslyckanden när vi kan justera tidplanen!? Under delar av min sjukskrivning efter operationen ville jag passa på att utveckla mig själv och anmälde mig till ett webinar via www.ul3.se. Hade aldrig testat webinars innan men kan varm rekommendera det. Framför allt om man som jag hade svårt att ta sig till en gemensam mötesplats. Under kursen fick vi bland annat arbeta med olika mål och processer för att nå sina målsättningar. Jag hade sedan tidigare år ett antal mål jag satt upp och som enligt mitt nya sätt att se på mål inte var misslyckade utan ”bara” behövde en justering i tidplanen; 10 Island race som jag och Emma skulle kört 2013 och så skvalpade fortfarande målet att köra Stockholm Extreme med ett damlag från 2011.

Den 16 augusti gick start skottet för 10 island race. Gustav och jag stod på startlinjen för att paddlandes, springandes och simmandes korsa 10 öar i Göteborgs norra skärgård. En super dag vi sent kommer glömma. Kändes även värdefullt att för första gången faktiskt använda mina under rehab förvärvade crawlkunskaper till något lustfyllt. Att inte ”bara” vara ett träningsalternativ när jag var skadad. Vi vann bland annat en start till nästa år då vi hoppas se fler mixlag på startlinjen. Pia & Pär, Lisa & Enar och Therese & Stefan – visst vore det något för er?

10island2 10island1

Ibland har man tur ibland får man vänta lite längre. Denna gången var det Viktoria som tyvärr blev sjuk och jag som fick turen att som reserv hoppa in i MOIFs damlag till Stockholm Extreme. Så sista helgen i augusti bar det i väg till Stockholm för att tillsammans med tre glada tjejer ge oss ut på ett stort äventyr med många minnesvärda stunder, skratt och sportslick! Stort tack till Anna, Sara och Karolina för ett fantastiskt dygn. Fick fin hjälp att forcera den militära hinderbanan i prologen där hoppen inte var så skruv-vänliga… Bortsett från det var det en underbart att känna att det inte var ryggen eller skruvarna som satte stopp utan andra ”vanliga” faktorer som mjölksyra, trötthet och stumma ben.

laget kartor_plan

starten

Efter att filosoferat med Karolina i bilen på vägen hem funderar jag på om den sköna känslan av att nå fram när man slitit på vägen kanske är en av anledningarna att jag blev frälst i just multisport. Att under ett dygn lämna den trygga vardags lunken och ge sig ut på äventyr och känna sig riktigt levande på sätt.

Nio månader och nya röntgenbilder

Träffade Klas Halldin på Sportsmed igår för en avslutande 9 månaders kontroll med röntgen för att se att inte skruvarna rört sig och titta på benläkningen. Bilderna såg fina ut! Skruvarna har inte rört sig alls. Dessutom syns tydliga tecken på benbildning mellan kotorna och även längst stagen (där Klas inte packade lika tätt med ben från min höft). Så den soligaste semesterbilden i år är helt klart en svartvit röntgen plåt men lyckad läkning! (Återkommer med bilder inom kort).

Det har varit en fantastisk solig, skön och smärtfri sommar. Jag har njutit fullt ut av flera fartfyllda aktiviteter men även hunnit med sightseeing, sköna sovmornar och flertalet stunder av att bara vara, filosofera och fundera på livet i stort. Lyssnade lite på ett inslag om lycka på P1 och landade i att lycka kan vara mycket för många människor. För mig är det framförallt de små sakerna i vardagen som numera fungerar smärtfritt; njuta av sovmorgon, kunna nysa, ta på mig strumpor själv, tömma diskmaskinen och kunna resa mig upp å gå rakt när jag suttit i soffan.

Mycket har hänt på de nio månader som passerat. Mitt liv ser helt annorlunda ut. Skönt och smärtfritt. Vardagen flyter på helt utan hinder. Jag kan hoppa och dyka i vattnet utan smärta, skogspromenaderna med rädsla för att trampa snett är utbytta mot löprundor, trekking och svampjakt. Och om turen är framme kan jag numera även plocka kantarellerna själv! Dessutom cyklar, springer, simmar och paddlar jag helt obehindrat. Visst saknar lite rörlighet men inget som jag lider av. Det enda jag inte längre gör är att lyfta tungt och hoppa – skruvarna synkar sämre med kompressionen i landningen och jag vill inte slita på dem eller de kringliggande diskarna. Tog mitt sista skutt på semestern i Skottland. Så skulle jag hitta Bumbi Björn saften får jag hitta alternativ till att studsa fram;)

 skutt svamp  bad

Åtta månader, ett låååångt mål och hur mäts ett leende!?

Jag har alltid gillat att mäta saker.  Både privat och på jobbet är det en stor drivkraft att sätta upp mål och se vägen framåt. Fundera på smartare sätt och analysera framfarten. Bryta ner stora saker så det blir mindre och greppbara utan att förminska det stora motiverande målet. Kicken av att känna att jag tar kliv åt rätt håll eller utmaningen i att hantera lappkast på ett konstruktivt sätt är en stor källa till min personliga utveckling. Få jag dessutom göra det tillsammans med andra så trivs jag som bäst.

Rehabmässigt har det för mig varit viktigt att hela tiden hitta nya mål. När de första månaderna passerat och framstegen inte längre är lika stora gäller det att hitta kreativa sätt att tagga om för att inte sladda med övningarna. Att lyckas hålla sina rutiner och även dag 207 avsluta med samma rörlighetsövningar. Att hitta variationer på övningar och att balansen i att öka belastningen utan att få bakslag. Här har Gustav Fabiansson på IFK kliniken varit ett ovärderligt stöd. Utöver en duktig och driven sjukgymnast har de viktigaste ingredienserna i framgångens garam masala varit ett enormt stöd från fantastiska vänner och motiverande mätbara mål jag delat med andra. Att åka till fjällen med vänner och stå på längdskidor innan snön försvann, att ta de första försiktiga löpstegen i skogen efter månader av förberedande vattenlöpning å crosstrainer och att ta de första paddeltagen på Delsjön med vännerna på NPK har varit några motiverande och minnesvärda milstolpar. Ytterligare ett mål jag sedan länge varit motiverad till var att köra en 24h tävling i multisport. 2011 var vi ett glatt gäng tjejer (Lisa, Anna-Lena, Merve och jag) som anmälde oss till Stockholm Extrem men jag lyckades sprätta upp knät en vecka innan start så det blev snopet nog aldrig något äventyr för mig. Sen har inte ryggen hållit.  Men motivationen och målet fanns kvar. Och nu när titanskruvarna satt på plats bestämde jag mig för att försöka delta i West Coast Adventure Race med målet att ta mig runt med en hel kropp och ett stort leende tillsammans med Gustav. Det var ett mål som krävde massor av förberedelser och gav mängder av motivation att förbereda kroppen och skruvarna för belastning av olika slag. Den 6:e juni bar det av. Det var ett låååångt, roligt och lärorikt äventyr.Inlinesinlines2

simning2  trekking3

mtbtrekking2Dyron

När jag så här i efterhand analyserar framfarten landar jag nära några kloka ord jag läste i vintras ”It’s not what a goal is, it’s what it does that matters”. Visst var tävlingen en upplevelse i sig men målet hade massa mer med sig. Framförallt gav det massa motivation till rehab och försök till att hitta alternativa lösningar på sådant som inte fungerar. Som tex att hoppa eller rättare sagt att landa utan mjukt underlag som inte längre går med skruvarna. Men efter några olika försök att ta mig utför sluttningar i Knipeflogsbergen fick jag hyfsat koll på alternativa crossversioner mellan att kasa å kliva. Dessutom fick jag under mina försök att tämja mina inlines många stora skratt och fikapauser i väntan att krampen i hålfoten skulle ge med sig;) Fick även se en och annan mer eller mindre planerad ö under tiden jag försökte få ordning på karta å kompass i surfskin till sjöss.

Så hur mäta min måluppfyllelse? Hur mäts ett leende eller skratt är det längden på måttet mellan mungiporna eller längden på tiden? I skrivande stund ler jag fortfarande stort och funderar på nästa motiverande mål och utmaning!

Vardagen är härligt vardagslik och premiär för första startlinjen sju månader post op.

Det blev en lite sen sjumånadersrapport. Vardagen har verkligen blivit härligt vanlig! Jag ägnar fortfarande en hel del tid till rehab. Men livet ser mer och mer ut som ”vanligt”. Jag funderar sällan på om benen svarar eller på nerver som pirrar. De allra flesta dagarna flyter på fantastiskt fint. Jag har fått nya övningar av Gustav på IFK kliniken. Vi har minskat lite på de rena rehabövningarna för att jag ska kunna köra lite mer styrka. Nu växlar vi mellan två program vilket gör det lite roligare också. Är otroligt tacksam att ha en så motiverande och dedikerad sjukgymnast. Det gör stor skillnad. Sen hjälper min medfödda envishet säkert till också.

Den tidiga våren tog mig med många andra med lite överraskning så jag var aningen sent ute med att få ordning på balkongen. Men nu är alla plantor fint på plats. Mitt i planteringen av tomatplantor, örter och blommor slog det mig hur svårt det var att plantera förra året. Med den skadade ryggen var det smärtsamt att både böja mig ner och att lyfta plantorna. Och nu går det hur bra som helst. Jag nyper mig faktiskt i armen titt som tätt för att påminna mig om hur härligt bra som vardagen är. Det är de små sakerna jag gör varje dag som är den stora skillnaden.

Efter långa rehabförberedelser var det äntligen dags för att testa att stå på startlinjen. Jag packade kajaken och gav mig ut på ett soligt och socialt surfski-äventyr i Fjällbacka. Där arrangeras varje år en i slutet av maj en kajakorientering som jag varmt kan rekommendera. Spana in www.kajakorienteringen.se och sätt ett kryss i kalendern för kommande år. Det kändes att det var länge sen jag tävlade och det var förvånande svårt att tagga upp. Kanske för att jag inte visste hur det skulle kännas eller om det skulle hålla att köra på hela vägen. Men det funkade super fint. Och jag fick med mig några nyttiga påminnelser. En star är en start – det är både dumt å ostrategiskt att hjälpa andra då. När det är stämpling på boj gäller det också att vässa armbågar eller paddel. Hamnar man på utsidan blir det en onödig vändning extra som också tar tid. Känner av att jag är lite stelare av skruvarna så det var aningen klurigare att komma i och ut skin. Får arbeta på med rörlighet och behöver se över placering av leash så jag faktiskt når den… Solskyddsfaktor hade både varit bra å resulterat i en lite mindre ”bonnig” bränna. Med det sagt var det sjukt skoj! Fick med mig massa roliga minnen. Dessutom var de hembakade bullarna som bjöds efter målgång bland de bästa jag ätit. Även om jag så klart saknade Lina hade jag ovanligt bra kolla på kartan. Det var riktigt kul att träffa alla jag inte sett på så länge. Surfskigänget med Joel, Emma, Anders, Pedro och Christina. Multisportgänget med Lisa, AnnaLena, Rickard och Jens. Fanns även lite klubbisar från MOIF på plats men saknade flixen och så klubbisarna från NPK. Hoppas kunna se lite mer av Emmas snabba rygg på kommande surfskiäventyr. Brukar vara ett säkert tips att fånga henne på prispallen om man inte hinner på vattnet;) Jag lämnade Fjällbacka med ett stort leende, somrig solbränna och en snygg handsnidad trämedalj. Gav massa inspiration och mersmak! ??????????????????????????????? ???????????????????????????????kajakol kartan ???????????????????????????????

Sex månader senare, ett stort löpsteg fram å två mindre tillbaka

Jag kan springa med skruvarna! Nu e våren här musöronen på björkarna magiskt vackra å jag var lika lycklig som en kalv på grönbete när jag fick ta de första löpstegen. Helt underbart – å ganska jobbigt. Vila sig i form var inget undergörande för löpformen men det gör inget. Jag hinner se desto mer av naturen. Det har varit en lång resa hit och jag har förberett mig ordentligt – tack vare Gustav på IFK kliniken. Jag har sprungit vatten, sprungit i tjockmatta och kört crosstrainer i kombination med div styrkeövningar.

Har hunnit tänka å längta så mycket till löpningen att jag även läst lite inlägg om just löpning: http://traningslara.se/fotisattning-och-lopekonomi/Kan oavsett fotnedsättning konstatera att känslan var fantastisk. Det är fascinerande hur något som kan vara så uppfyllande samtidigt som det är så ansträngande. Ser ändå på något konstigt sätt fram emot att återigen kämpa mig runt de rundor å favvo stigar som tidigare var mina löpstråk. Då handlade det om att orka hålla drivet i backarna å kilometer tiden – nu blir det ett äventyr att ta sig runt. Men ett jobbigt å lustfyllt sådant! Och att skynda långsamt. Löpning är lite som livet, det går upp å ner men med rätt inställning är jag övertygad om att det kan vara kul oavsett var i cykeln man befinner sig.

ol_merve_lisa_jag

Passade även på att springa en lättare å kortare par-orientering som Anna å Klas så fint fixat på MOIF träningen och höll mig ovanligt fint på kartan:) En fördel med att det inte går så fort i benen är att jag hinner läsa kartan å navigera rätt. Fick mysigt sällskap av Merve, Lisa, Gustav å Jonatan. Lisa hann hem innan vi andra avslutade med en extra fika. Super kul att träffa alla glada klubbkompisar.

Upp som en sol å ner som en pannkaka – eller liten tuva stjälper stora lass… Min löplycka tog en ganska plötslig paus när jag trampade snett. Missade en sten (…den på vägen endaL och vrickade höger vristen rejält. Så nu är det tillbaka till längta igen å lite fler rehabrörelser. Är inte så oroad för ankeln det är mer snöpligt å lite smärtsamt. Det som däremot känns lite jobbigare är lite nervkänningar i höger säte å ben. Under de senaste veckorna har det pirrat lite som 1000 – nålar och sticker till ibland. Hoppas så att det inte är ryggen som spökar men det känns inte helt muskulärt… Försöker arbeta vidare med stretch av säte, rörlighet och rehab rörelser. Hoppas återkomma om ytterligare en månad med fler glada löp och framsteg!